Vaccination
Igår tog Lina och jag mod till oss och begav oss till vårdcentralen här ute i Kolmården. Vi skulle vaccinera oss! Och som vi nojjade på vägen ut från stan, haha :P Lina var rädd för att det skulle låta ("popp") när de stack in sprutan och jag var rädd för att svimma.
Jag trodde garanterat att det skulle vara världens kö när vi kom dit, men det var precis så att vi hann fylla i lapparna innan vi skulle in. De hade riggat upp små stationer inne i en konferenssal, så det var nödlösning nummer 1; typ.
Men men, jag fick gå först in och jag talade fort om för sjuksköterskan att jag var nålrädd. Hon och hennes kollega säger att de ska ta det lugnt och försiktigt. Hon som som ska sköta stickandet gör allt iordning medens hennes stående kollega ber mig kolla på några fina tavlor eller liknande. Det slutade med att jag kollade på henne medens hon fjönsade sig lite. Sedan såg jag Lina genom glasdörren..
För alla er som undrar;
- Det gjorde inte speciellt ont när de stack in nålen, ont började det göra när sprutans enorma innehåll skulle pumpas in i armen och sen när nålen skulle ut. Kan ha varit så att jag spände mig mot slutet, vem vet; men det var inte alls så farligt som jag trodde att det skulle vara.
- Dessvärre fick man inget klistermärke eller ett bamseplåster efteråt, men det kändes som om man fått en rejäl muskeldödare tilldelad sig. Armen blev stel och konstig, men det gjorde inte överdrivet ont. Mensvärk är hundra gånger värre!
Senare mot kvällen kände jag mig febrig, och när jag vaknade första gången imorse (07.00) frös jag mer än vanligt och var helt slut. Febern var borta, men jag kände mig allmänt konstig. Nu har jag varit vaken i mindre än en timme och känner inte ett smack. Okej jag är hungrig, men det har nog inte med saken o göra :P
Sen känns det iof fortfarande som om man fått en rejäl smäll på överarmen eller dragit på sig ett ömmande blåmärke, men men; det var det värt! (hoppas jag)
Jag trodde garanterat att det skulle vara världens kö när vi kom dit, men det var precis så att vi hann fylla i lapparna innan vi skulle in. De hade riggat upp små stationer inne i en konferenssal, så det var nödlösning nummer 1; typ.
Men men, jag fick gå först in och jag talade fort om för sjuksköterskan att jag var nålrädd. Hon och hennes kollega säger att de ska ta det lugnt och försiktigt. Hon som som ska sköta stickandet gör allt iordning medens hennes stående kollega ber mig kolla på några fina tavlor eller liknande. Det slutade med att jag kollade på henne medens hon fjönsade sig lite. Sedan såg jag Lina genom glasdörren..
För alla er som undrar;
- Det gjorde inte speciellt ont när de stack in nålen, ont började det göra när sprutans enorma innehåll skulle pumpas in i armen och sen när nålen skulle ut. Kan ha varit så att jag spände mig mot slutet, vem vet; men det var inte alls så farligt som jag trodde att det skulle vara.
- Dessvärre fick man inget klistermärke eller ett bamseplåster efteråt, men det kändes som om man fått en rejäl muskeldödare tilldelad sig. Armen blev stel och konstig, men det gjorde inte överdrivet ont. Mensvärk är hundra gånger värre!
Senare mot kvällen kände jag mig febrig, och när jag vaknade första gången imorse (07.00) frös jag mer än vanligt och var helt slut. Febern var borta, men jag kände mig allmänt konstig. Nu har jag varit vaken i mindre än en timme och känner inte ett smack. Okej jag är hungrig, men det har nog inte med saken o göra :P
Sen känns det iof fortfarande som om man fått en rejäl smäll på överarmen eller dragit på sig ett ömmande blåmärke, men men; det var det värt! (hoppas jag)
Kommentarer
Trackback
