Jeanette *

Balans är lika med välmående (?), och är något som de flesta av oss hela tiden söker i tillvaron. Men helt ärligt, hur många kan uppriktigt säga att de lever ett balanserat liv? Jag kan ärligt säga att min balans är åt helvete, de flesta dagar i alla fall. Jag har problem med prioriteringar och alltid är det något som blir lidande. Idag är det måttlighet exempelvis. För hur många ägg är okej att äta på en dag? Jag har redan passerat den gränsen och klockan är inte ens 11. Det där med kaffe är också knepigt, likaså tv-tittande och pluggande. Choklad ska vi inte nämna.

Moving on...

Jag önskar att jag kunde komma igång med träningen ordentligt igen, men åh nej; det finns andra saker som kommer före. Hur kan en diskmaskin bräda motion? Samtidigt som hemtentan brädar både dammsugaren, gymet, sömnen, vännerna och Tim.

Jag önskar att jag kunde hitta en bra balans på skola, jobb x2, familj, pojkvän, vänner, träning, hobby och fritid. Hur lyckas folk? Just nu lever jag bara med näsan ned i min kalender. Det som inte står uppskrivet där excisterar i stort sätt inte. Rättare sagt, jag kommer inte ihåg det om det inte står där.

Nä, jag är inte bitter! Jag är student, jag ska fundera, filosifiera och reflektera på heltid; men helst med måttlighet givetvis. Allt ska vara måttligt, måttligt som egentligen bara är ett annat ord för lagom. Lagom som i sin tur egentligen inte är så jävla bra, för vem vill vara lagom? Man måste ju vara något mer för att kunna utmärka sig, för utmärker man sig inte riskerar man att stå kvar på samma utnötta plätt och bli förbisedd och till sist bortglömd.

Förstår ni problematiken?!

Jag börjar mer och mer hålla med Siddhartha Gautama om att livet faktiskt bara är ett enda lidande. Lite som en bestraffning faktiskt. Sen har jag även kommit fram till att svaret på allt inte är 42. Det är inte det. Och oundvikligen, vad är då meningen med livet? Ja inte är det 42 och inte är det ägg och kaffe heller! Så vem vet? Inte jag.