Människan är ond

Jag tror inte att en människa föds ond, jag tror heller inte att en människa föds god. Däremot kan man födas in i en familj, ett samhälle med den ena eller andra livssynen och med en viss värdegrund; men jag tror inte att en bebis föds med idéen om vad som är "bra" eller "dåligt". Arv och/eller miljö är en stående grund för denna debatt, men den får helt enkelt verka i bakgrunden idag.

Vad jag egentligen vill argumentera för, eller snarare, ganska våldsamt slänga fram är att: alla människor har onda sidor. Dessa kan vara mer eller mindre framträdande givetvis...

Mina "onda" sidor yttrar sig nog genom cynism, skepsis, ironi och sarkasm. Genom att ta skydd bakom dessa kan man ganska obehindrat vara rent av elak. Man kan exempelvis slänga iväg en rejäl känga, men så länge man gör det synligt för omgivningen att den är med glimten i ögat passerar den utan konsekvenser. Naivt egentligen. Men sådan är skadeglädjen också. Tvivlar jag på att ärlighet finns? Egentligen inte, men det är på en annan nivå.

Någonstans på vägen har vi ändå slutit ett/flera avtal med varandra om att dessa "onda" sidor är relativt accepterade och något vi inte behöver bry oss så mycket om. Varför då? Ge och ta kanske? Är det här man skiljer på människor och människor?

Allt är relativt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0